En annorlunda semester som vi sent skall glömma
Jo det var denna semester, 2009, vi skulle på Bilsemester.
Jag hade ju läst på kartan. Planerat och lagt upp rutten. Kilometer för kilometer. Sådär du vet som vi tjejer vill ha det! med Blomstrande trädgårdar . Hembakat . Vattenfontäner. Slöjdutställningar och Porslinsmässor, Ja nog om det.
Vi delar på uppgifterna; Min man kör och jag instruerar/berättar/pekar vart och hur han skall köra.
En magisk skylt i vägkanten, en sånn däringa som vi kvinnor; Älskar!
Jo så var det då denna magiska skylten då! Som plötsligt dök upp i vägkanten!
– Höger !, skrek jag utan att riktigt tänka mig om eller reflektera över att denna impulsiva avstickare vare sig var detaljplanerad eller ens ingick i dagens program!
– Men va fan !, röt min äkta hälft. Har du missat gps´n eller ? Vi skulle ju rakt fram. Vi skulle ju till Gränna. Det sa du ju för tio minuter sedan. Jag skulle ju ta en öl!
– Ja. Jo . Nä… Va nä men jag tror det var in här eller så är det in. Här . Höger . Nu! Där mellan husen Upp där. Upp för backen!
– Men va i helvete är detta för jävla smal väg! Skall jag ta till höger eller vänster där borta förresten?
– Ta den högra! Du ser den där som det är lite asfalt på (såg jag till min glädje! Asfalt!!… Eftersom min man lika väl som jag förstod att vi inte hade den blekaste aning om var vi var eller vart vi var på väg, så blev blotta åsynen av 50 meter asfalterad väg, någon slags indikator på att vi faktiskt var på väg Någonstans samt att någon varit här innan oss! Asfalt! vem skulle annars lägga asfalt mitt ute i ingenstans? Om man inte närmade sig ”Något”? )
Var är vi nu? Är detta en semester?
En sådan spektakulär bro!
– Men kolla ! Vilken bro ! Lugnet slog mig i huvudet. Jag var nästan helt säker på att vi var på väg mot ett mål nu. Säkert bara en liten försmak, tänkte jag nöjd med en en inre frid, med en sådan utsökt designad bro som liksom välkomnar oss!
– Snart är vi säkert framme skall du se. Se på dessa märkliga blommor! Jag har då aldrig sett på maken!
Men maken hade både sett bättre broar och intresset för mystiska blommor i vägkanten var lika med; Noll. Zero. Skit. Åt helvete.
– Är du verkligen säker på att det är denna vägen ?, hörde jag men valde att kika vidare på blomsterprakten just då.
Och så kom vi fram
– Åh titta! Där är hotellet! Nu är vi framme! Eller vill du vända?
– Nä nä nä, sa han och tittade sig runt omkring, men jag visste ju att han sa Japp det kan du skriva upp. Men på ett annat språk. Ett annat annat språk där man inte använder ord. Ett språk som går mer på känslor och ett klart och tydligt kroppspråk! Ett slags teckenspråk skulle man kanske kunna kalla det!
– Jag försöker backa in här mellan skrothögen och framför motorcykeln, sa han med en inte piggaste jag-älskar-dig-rösten.
– Wow! Vilken hoj !, försökte jag (eftersom min älskling är en stooor fan av allt som rullar på två hjul i svängarna !)
– Kan du kolla så jag inte kör fast här i dyn, fick jag istället till svar inifrån bilen genom den nervevade bilrutan.
Kvickt som en OS-tränad vässla, satte jag från mig sminkväskan, skopåsarna, den rosa stora väskan, lapptoppen, samt hans Ica-papperspåse med hans kläder i, och smög snabbt som tusan likt en jepard runt bilens alla fyra hörn;
– Ingen fara! Bilen står där den står. Som gjuten.
– Jag undrar ändå, pep jag fram, – om vi skulle vända och åkt tillbaka, bort härifrån. Såg du inte att det satt en jättebauta-stor Katt? Bredvid skrothögen där borta vid hotellväggen!
– Nej för fan, nu skall vi stanna! Katter är det MINSTA problemet. Just nu.
– Japp. Finemang! Nej men då så! Då går vi väl in då!
Att sova behövs, så även på en semester
Och inte i helsicke heller kunde man ana att man kunde sova så jädrans gött i en vattensäng! Vår bästa Semester ever! Tyckte han också.
Fast jag sov med lampan på. Hela natten.
