Att hitta sig själv

 

– Jo,
sa ägget till farsan,
– J a g
tänker följa mina drömmar, komma mig ut ur denna jäkla trånga värld!  Jobba ett par, tre år, spara ihop lite slantar och resa. Ja det är det jag vill.

Resa.
Se mig omkring.
Kanske ta en tatuering eller två, tre, fyra eller kanske helkropps. Skaffa tuppkam, och sedan får jag bara se.

Jag skall känna in.
Jag skall ut!
Jag skall upp, men inte ner!

Låta ödet föra mig dit det vill. Kanske blir det hit. Eller dit. Eller lite vart som helst.
Helt enkelt.

 

Ingen skall få bestämma eller lägga sig i. Nä för fan. Jag är en fri själ !

Jag vill bli:
buddhist,
nudist,
vegetarian,
marsipan,
pelikan,
indian,  Ja vad som helt bara inte likadan.     Som du.

 

 

Varför är inte jag en OS-deltagare?

tänkte jag, med ett sjutusan till Bubblande Gapskratt i huvudet på samma gång som jag gled ner i tv-fåtöljen, och kasta ett öga bort till grannens hus, där OS-bilder fladdra runt på hans tv-skärm. Eller varför vill jag inte ens, se?  På OS ?

Jag försökte tänka ut vilken sportgren jag i så fall skulle deltagit i. Kanske Jazzbalett?  (vilket är en fysisk aktivitet som jag gillat )  

 

 

 

 

 

På min tv-skärm var det Nyhetsmorgon, och en överlycklig travtränare berätta att hans häst Maharaja hade sopat hem storvinsten.

– Vad är det som gör denna hästen till en oslagbar vinnare och Vad var det som gjorde att du visste, att du skulle satsa på Maharajah?, frågade reportern , medan jag spetsade öronen och tänkte på min parallell till varför jag inte var en OS-deltagare. Ok visserligen var det en häst men i alla fall!
Tränaren poängterade två viktiga saker;

        1. Maharajah är född med dom fysiska förutsättningarna och

         2. Maharajah har Viljan.  OCH  : Hästen  Älskar ” Att  T ä v l a” !

 

 

 

 

 

Vad är det då i mitt arv som skulle kunna göra mig till en OS-deltagare?

Har jag överhuvudtaget någon idrottsutövare?  Elit-idrottare?  OS-deltagare?  Fotbollsdomare i min släkt?
Nääää… inte en enda en, men jag vet alldeles säkert att min pappa älskar att se, på fotboll!, samt att min älskade styvbrorsa Martin var en haj på att simma: Men Martin och jag är ju inte ens i släkt!  

 

 

 

Men viljan då? Som Maharajah! Att tävla! Har jag den?

Är det något som tillsäger att jag är en bortglömd och förbisedd idrottsutövare på elitnivå? Är det någon idrottslärare i min barndomstid som fullkomligt struntade i att hänvisa mig till något idrottsförbund? Som han borde ha gjort?

Det finn bara ett svar på dessa frågor:

            Nej!

Morfar

Efter att ha tänkt en liten stund på denna udda och verklighetsfrämmande diskussion med mig själv kom jag att tänka på; Morfar!

Morfar och jag gick alltid långa promenader!

Runt omkring på Göteborgs gator, där han bodde. Vi speja i skyltfönster och gick runt och prata och hade det hur underbart som helst! Vi hamnade visserligen nästan varje gång på kondis efter promenaden.  Och jag vet precis vad jag stolt har ärvt av min morfar;

Jag har absolut Viljan och Älskar ju att strosa runt på en liten försiktig promenad och sedan slinka in på ett på café och kondis!

 

 

Om jag var en snöflinga!

 

Då skulle jag minsann försöka dala ner i en varm och trevligt välkomnande vante, och stolt lysa av glädje om någon förtjust ropa  högt så det dåna:

– Titta! Titta det snöar! Äntligen ! Hurra!!

 

 

 

 

Om jag hade fått jobb som snöflinga

skulle jag ju inte en enda sekund självmant välja att landa framför någon som skrek och svor åt mig! Jag skulle inte ägna möjligheten en tanke ens! Jag skulle ju inte välja att hamna i en situation där jag blev föraktad! Nej aldrig aldrig i hela mitt liv! Aldrig någonsin. Som hatat mig innan jag ens landat!

 

Nej jag skulle frysa till is i mitt hjärta

om jag av misstag jag råkade dala ner i ett oönskat område. Då skulle jag definitivt försöka fly med vindens och kärlekens hjälp  till en förskola, skolplats eller sakta sväva ner i en trädgård där jag förstod små barn lekte och trivdes. Där jag var väntad och välkommen.

 

 

 

 

 

 Flyga långt bort!

Fast det som jag tror varit allra mest givande skulle ju vara om jag klarade flyga så långt bort som det tänkas kunde till ett främmande land! Jag skulle försökt av all min kraft att flyga iväg till ett område där jag var älskad och välkommen, där jag blev hundra procent uppskattad för att jag var; Speciell och Unik!. Ja det skulle nog vara min allra största dröm. Att mjukt landa framför ögonen på någon som hänfört välkomnade mig. Då skulle mitt hjärta visserligen smälta av lycka och glädje, men det skulle det vara värt.

 

 

 

 

Fast kanske allra bäst vore att känna sig till nytta och behövd! Då hade jag landat i OS! Vinter-OS 2014, mitt i slutspurten i någon tävling, eller kanske ännu bättre:

Lagt mig till rätta på marken så Tomten, kom fram med släden! Det kanske jag hade gillat allra bäst när jag tänker på saken! Att vara önskad, till nytta och helt oumbärlig!

 

 

 

 

Att våga följa sin dröm

I natt drömde jag en dröm. För mig blev drömmen någon slags drömsymbol, under rubriken: ”Att våga ta ett steg vidare”! I drömmen hade en av mina käraste fastnat med sin fot, i någon slags järn-grunka, i en simbassäng! Jag hoppa ner i vattnet och fick rena rama Superman-krafterna! Böjde och bände helt galant hela jädra järn-skiten åt sidan, så personen fick loss foten och kunde simma nöjd och glad vidare.

 

För håll med om att en livs levande dagdröm (till skillnad mot en dröm på natten!) ofta i slutändan handlar om ”att Våga!” Ofta sitter man fast. Törs inte. – Åh herrejisses, va ska dom andra tänka! Man kan drömma och önska precis vad som helst! Man skulle vilja vara super-cool; … bjuda upp till buggkväll , ringa ett samtal, starta en firma , ändra hårfärg , säga ifrån osv…

För mig är orden ”Att våga”, helt och hållet beroende av att få hjälp och stöd, av andra. Det var det som blev hela symbolen för mig i den där drömmen, att jag (någon/ vem som helst) hjälpte personen att få loss foten och komma vidare i livet. Nej då jag är definitivt ingen drömtydare, men jag tyder drömmen på mitt fantasi-sätt!!

 

När jag hade vaknat upp från min dröm och en halv timma senare satt vid frukostbordet och kollar Instagram, ser jag en ljuvlig människa jag har den största glädje att känna, berätta att ”..idag jädrar skall jag starta på min dröm”! Så jag ägnar denna dag åt att önska henne lycka till av hela mitt hjärta, och jag vet att du klarar vad som helst: du har all den Kraft, Kunskap, Glädje och Kärlek som behövs och jag håller dig i handen ;  go f o r   i t baby!

 

Puss och kram och spark i baken till allihopa: Gör det där som du inte vågar. Eller stötta någon som vill Våga! Idag!

 

Jag kan se det komiska i vilken situation som helst! och tack å lov för det! Och därmed så kan ju också vad som helst inspirera mig. Vi skulle köpa ny bil. Åkte till en flott bilfirma.

 

– Jaha, hörde jag och min man, – här var det två spekulanter ser jag!, sa en bil-försäljare medan vi ivrigt studerade olika modeller, färger och finesser.

– Ja. Eller nej. Vi ville bara kolla lite!, pep vi fram båda två.

Därmed var det gjort! Ord, termer och kalkyler som vi aldrig hört talas om i hela vårt liv resulterade i att vi två, två vuxna människor skrev under ett papper! Vi hade visst köpt en bil! På typ under 10 minuter! Utan att vi nästan inte fattade det själva! Men jag var mer upptagen av bilsäljaren, det bara blev så himla roligt! Hela situationen! Därmed vakna illustratören i mig!

 

 

Medan min man skrev under papper och diskuterade avbetalning, vinterdäck och klimatanläggning var jag helt fascinerad av situationen! Det var något med hans slips, bil-planscherna på väggen, den där skålen med karamellerna med bilmärket snyggt placerat på stanjolpappret. Alla pennorna med bilmärket som snygg logga som totalt matchade fruktkaramellerna . Det var för mig, som att befinna mig i någon slags komedi! Jag försökte i huvudet avfotografera hela rummet och miljön. Sedan satt jag där mitt i hela bilförhandlingen och diktade ihop en story, med säljaren givetvis, som huvudrollinnehavaren. Jag kunde se hur han charmerade en stackars förvirrad kvinna med fruktkarameller, pennor och bilbroschyrer!!

 

Jag skratta så jag tjöt! Fast bara inom mig själv. Ingen hörde mitt gapskratt. Fast detta ögonblick lever helt levande kvar i mitt sinne den dag idag, även fast det är flera, flera år sedan. Tack du bilförsäljare, som hade gått alla extrakurser i försäljningsteknik, bilreklam och charmkurs! Tack snälla! Jag skrattar fortfarande! Och det första jag gjorde när jag kom hem, var att snabbt skissa ner mina intryck med min tusch-penna.