Hoppa in, sa jag till Ängeln. Jag kör!
Jo, det var i Lördags. Jag gick promenaden. Skogs-promenad. Och blev stoppad mitt inne i skogen. Av något slags ljud. Någon som pep eller viskade! Snacka om att bli VETTSKRÄMD.
Blixtsnabbt vände jag på klacken. Men då ser jag. Mitt framför mig:
– Du. Nu är det såhär. Jag ligger. Jädrigt. Risigt. Till. Med tiden.
– Men va! Är det här något slags skämt. Eller?, sa jag och tittade mig runt.
– Du går inte på droger. Va? Eller är detta någon slags möhippa.
Skulle du kunna köra mig till Uddevalla?
– Ursäkta, fortsatte Ängeln, – Men jag skulle varit på en plats. Utanför Uddevalla. Vid 17-tiden.
– Ja men då är det väl bara att flaxa iväg då! hahahaha….OM, du har missat det själv, så kan jag bara upplysa. Ta en titt i spegeln! Använd: Vingarna! Hej då.
– Förlåt. Ja ja ja. Javisst. Jag ÄR: En Ängel…. Men det är så här. Jag behöver rätt och slätt hjälp. Du skulle inte kunna köra mig?
– Du alltså. Nu börjar detta bli fruktansvärt: F L U M M I G T!
Men så tänkte jag om! Klart jag ville hjälpa. En Ängel!
En kvart senare var vi på väg. För. Hur ofta har man en Ängel i Bilen? Det va så jag tänkte.
Och, Hur ofta får man möjligheten att fråga om en Ängel. Behöver hjälp!
Och som nu: Med att få in Vingarna. I Bilen.
Säg bara till om du behöver gå på toa
Jag bestämde mig istället för att låtsas! Att allt var som vanligt! Att detta var:
En Helt Vanlig Dag!
Att hon skulle till tandläkaren.
Eller som om det var helt normalt att åka till IKEA. Med en Ängel.
Eller ICA Maxi. På Torp. Som om vi bara skulle in och handla toa-papper. Storbal. På Extra-pris.
Desto mer jag försökte inbilla mig att detta var helt normalt. Desto mindre tänkte jag ju på att det va helt coco!
Till slut fråga jag henne om hon ville ha en kopp kaffe. Eller om hon behölvde gå på toa. Som man gör med vanliga passagerare.
– Säg bara till om du tycker att jag kör för fort.
– Nej detta är precis rätt fart, svara hon, och det kändes skönt att hon gillade farten.
Och så förstod jag vad det var Ängeln skulle göra
– Här är det, sa Ängeln och peka. -Där framme vid det gula Huset.
Jag bromsa in.
– Vill du att jag väntar?
– Det tar den tiden det tar, sa Ängeln och titta på klockan. Brukar ta ett par timmar.
Barnen äter kvällsmaten. Nu. Klockan 17.00.
Sedan är det Sagan.
Tandborstning.
Och sedan fixar jag resten. Sitter där vid Sängen. Dom är bara lite mörkrädda förstår du.
– Ok! Fine, sa jag. – Jag sitter kvar! Jag väntar. Givetvis. Bara härligt att få hjälpa till. Inga som helst Problems. Jag sitter kvar här i bilen.
– Herrejisses! Vilken Dag!
